Neapelgult-giallorino

neapelgultAlla pigment har sitt ursprung ur något naturligt ämne, exempelvis en jordart från ett vulkaniskt område, eller så är pigmentet skapat genom kemiska föreningar med hjälp av det som man förr kallade alkemi. Inte bara guldtillverkning ingick i begreppet enligt Cenninis Libero dell´Arte.

Genom att vi nu vet mer om ett färgpigments ljusbeständighet, giftighet, inverkan på miljön så har flera av de ämnen som tidigare använts som färgpigment försvunnit från marknaden.
Vissa mer saknade än andra. Upplever att de färger som finns på marknaden gör att måleriet blir mer och mer tonat. De blå färgerna verkar alla likna Pariserblått, de gula allt mer oranga osv. Konstnärerna måste anpassa sitt hantverk efter vad som står till buds. Idag är det så mycket svårare att själv tillverka sina färger, då apoteken inte heller tillhandahåller de ämnen som behövs för egen produktion. Konstnärerna får lära känna egenskaperna hos de nya färgerna.

Färgernas historia är inte någon fredlig historia.
På samma sätt som man nu kämpar om herraväldet över olja, gas, guld, diamanter har man krigat för att få herravälde över olika pigment.

I Cenninis Libero dell ´Arte/bok om Målarkonsten förekommer en mängd färger som vi inte längre är säkra på vilka ämnen som avsågs med dåtidens igenkänningsnamn.
När vi talar om exempelvis himmelsblått, eller knallgult, så kan det innebära en mängd olika färgnyanser. Himmelsblått, knallrött, chockrosa osv är bara verbala överenskommelser för att beskriva våglängder av ljus och kan innebära en mängd olika nyanser alltifrån hur olika människor uppfattar färg och förknippar en färgnyans med ett namn. Saknas en kemisk beteckning, eller en exakt angivelse på NTSC skalan eller motsvarande, så är det svårt att veta vilken färg som avses,

Exempelvis nämns giallorino i Cenninis bok Om målarkonsten och där finns inget med säkerhet fastställt pigment i modern motsvarighet. Giallorino verkar ha använts både till tempera och muralmåleri, alltså var den ett kalkbeständigt pigment. Mycket talar dock för att Gillorino är det som vi idag kallar Neapelgult. Ursprungligen kom färgen frånVesuvius men redan under Cenninis tid tillverkades den syntetiskt.

Neapelgult är en sådan färg som jag och många med mig saknar mycket i det moderna utbudet av ljusäkta färgpigment. Neapelgults måleriska kvalitéer är omvittnade, och att den dessutom är kalkbeständig. När det gäller alla gula färger så är det främst i blandning med vitt som de avslöjar sina egenskaper.

Neapelgult är en färg som på ett fint sätt kan blandas med blått utan att det blå blir grönt grönt, neapelgult värmer bara den blå färgen. Använd som gult har den också fina måleriska egenskaper eftersom den både framstår som rent gul men ändå dämpad.

Färgen och det ämne den kommer ifrån är giftigt därför har den tagits bort fran marknaden. Nu kan bara professionnella konservatorer få tillstånd att använda färgen.
Vanliga konstnärer får använda ett substitut som dock inte på långa vägar liknar originalet. Samma gäller den gula färgen strontiumgult, som är radioaktiv, men vars måleriska egenskaper är oöverträffad. Strontium behåller sin gulhet även i en 95%-ig blandning med vitt.
Andra färger som försvunnit eller som bara går att få syntetiska idag är kadmiumgult, kadmiumgrönt och kadmiumrött.

Det coelinblå pigment man köper idag liknar alltför mycket kobolt. Det coelinblå hade förut helt andra kvalitéer än pariserblått blandat med vitt, som ger en plastig blå färg, till skillnad från det förut coelinblås luftiga blå. Kobolt ser inte heller ut som det borde.

Neapelgul (även känd som egyptiskt gult) är en gul-mocka, men ljusare.
Dess användning går tillbaka till tiden för egyptierna och assyrierna.
Dess pigment härrör från antimon, tenn, tellur

Antimon är ett grundämne med atomnummer 51.

Dess symbol är Sb, från latinets betydelse stibium – pinne.
Det är en halvmetall som finns i fyra olika allotropiska former.
Den stabila formen har en metallisk blåvit, de instabila formerna är gula eller svarta.
Används som ett flamskyddsmedel och att producera färger, emalj, keramik och gummi, samt ett brett utbud av metallegeringar.
Funktioner
Som halvmetall har antimon utseendet av en metall, men har inte det typiska kemiska och fysikaliska beteendet. I sin elementära form är det en silvervit fast substans med blåaktiga reflexer som uppvisar dålig termisk och elektrisk ledningsförmåga och som sublimerar vid relativt låga temperaturer. Reagerar med oxiderande syror och halogener.
Antimon och dess legeringar expanderar vid kylning.
Det uppskattas att den mängd av antimon som finns i jordskorpan är mellan 0,2 och 0,5 ppm.
Antimon är calcofilo, ofta åtföljt av svavel, tellur och vissa tungmetaller: bly, koppar och silver.
Historik
Antimon är ett led i dess föreningar kända och använts sedan urminnes tider (före 3000 f.Kr.). Den stibnite, antimonsulfid, användes både som medicin och för ögonmakeup.
Färgen har återfunnits i artefakter som dateras till fjärde årtusendet f.Kr.
Plinius den äldre kallade antimonet för stibium, medan omkring 800 e.Kr.
De två namnen användes omväxlande för både element som för dess sulfid.
Denna felaktighet berodde antingen på alkemisternas arbete med för knappa resurser eller att de inte ville sprida den kunskapen.
Endast med tillkomsten av kemiska uppgifter gjordes åtskillnad. Den första kända vetenskapliga studien går tillbaka till 1450: Johannes Tholden eller kanske Basil Valentine, i början av sextonhundratalet, då antimon ansågs  vara en metall.
Ursprunget till namnet är oklart, kan antingen härstamma från de grekiska orden anti och MonoS som betyder ”motståndare till ensamhet” eftersom man trodde att det inte fanns i det nativa tillståndet, vilket Antos Ammon från arabiska, som betyder ”blomma Ammon”.
Ett annat möjligt ursprung till namnet är ”anti” – ”Monaco”, från Transsylvanien,
med tanke på överflödet av gruvor i regionen, användes skedar gjorda av en legering av antimon och människorna blev förgiftade.
Samuel Johnson, skrev i sin kemibok, att den tyska Monaco Basil Valentine utförde ett försök med antimon och grisar efter att en initialt gett en kraftig laxerande effekt, började de omedelbart gå upp i vikt.
Basil hade då upprepat experimentet med sina kamrater, men tyvärr dog de alla.
Antimon har använts för att behandla bilharzia
(Vad är bilharzia? Bilharzia är en mänsklig sjukdom som orsakas av parasitära maskar som kallas schistosomer.
Över en miljard människor är i riskzonen i hela världen och cirka 300 miljoner är smittade.
Bilharzia är vanligt i tropikerna där dammar, bäckar och bevattningskanaler hamnen bilharzia-sändande sniglar.
Parasitlarver utvecklas i sniglar som infekterar människor, deras definitiva värd, där de mognar och reproduceras)
, på grund av dess affinitet med svavel binder svavelatomer som ingår i vissa enzymer som används av både parasiten och värdmänniskan.
Små doser kan döda parasiten utan att alltför mycket skada patientens kropp.
Ursprunget till symbolen för antimon beror på Jöns Jacob Berzelius, som började omnämna
det i sina skrifter med en förkortning av det latinska namnet stibium.
Detta namn kommer från själva namnet koptisk sulfid av antimon, genom grekiskan.
Användningsområden
Antimon finner ökande användning inom halvledarindustrin i produktionen av dioder, infraröda sensorer och enheter.I legering med bly, ökar hårdheten signifikant och den mekaniska hållfasthet,
så mycket så att produktionen av bly-antimon för förverkligandet av batterier för fordon är den huvudsakliga konsumtionen av detta element.
Utöver detta, bland andra tillämpningar är framställningen av
legeringar med låg friktion
legeringar för tillverkning av typsnitt
tracer kulor, hylsor, tändstickor, droger, rör (blyfria legeringar, innehållande upp till 5% av antimon)Oxider och sulfider av antimon, är de antimonat (V) Natrium (NaSbO3) och antimontriklorid (III) (SbCl3)
används vid framställning av flamsäkerhetsskydd, glasyrer, färger, glas och keramik.
Antimon används i industrier av halvledare (elektroniska apparater, dioder, transistorer, integrerade kretsar), för dopning av halvledare.
Den viktigaste förening av antimon (III) är dess trioxid (Sb2O3) som huvudsakligen används i produktionen av flamskyddsmedel
och flamskyddsmedel som är i sin tur används i många olika branscher,
från leksaker till kläder för barn, textiler för säten i flyg eller bil.
Antimonsulfid (III) (Sb2S3) återfinns i tändstickor.Även om det inte är ett grundämne, återfinns antimon i över 100 olika mineraler.
Det är ibland funnet i sitt naturliga tillstånd, men den vanligaste formen är att sulfiden är stibnite (Sb2S3).
Antimon säljs i många fysiska former, damm, kristaller, reservdelar, tackor.VarningarAntimon och många av dess föreningar är giftiga.
Kliniskt är antimonförgiftning mycket lik den av arsenik.
I små doser orsakar huvudvärk, förvirring och depression vid högre doser orsakar våldsamma och
ofta anfall av kräkningar och leder till döden inom några dagar.
I Europa faställer man normerna för gränsvärden för att hitta  lösningar för att minska antimon i vattnet.
Detta krävs för att bevara människors hälsa.

Derivat
Kalium antimonat
Antimonet är silverglänsande, metalliskt
atomnummer Sb, 51, Serie metalloider
Densitet 6697 kg/m3
Hårdhet 3, Atomvikt 121,760 amu
Atomradie (beräkn.) 145 (133) pm
Kovalent radie 138 pm
Elektronisk konfiguration [Kr] 4d10 5S2 5P3
och per energinivå 2, 8, 18, 18, 5
Oxidation stater ± 3, 5 (svagt surt)
Romboedrisk kristallstruktur
Fysikaliska egenskaper
Fast tillstånd av materia
Smältpunkt 903,78 K (630,63 ° C)
Kokpunkt 1860 K (1587 ° C)
Molvolymen av 18,19 · 10-6 m3/mol
Entalpin för förångning 77,14 kJ / mol
Smältvärme 19,87 kJ / mol
Ångtryck 2,49 · 10-9 Pa vid 6304 K
Övriga fastigheter
CAS-nr 7440-36-0
Elektronegativitet 2,05 (Pauling skala)
Specifik värmekapacitet 210 J / (kg * K)
Elektriska ledningsförmåga 2,88 · 106 / (m · ohm)
Värmeledningsförmåga 24,3 W / (m * K)
Energi av den första jonisering 834 kJ / mol
Energi av andra jonisering 1594,9 kJ / mol
Energi av tredje jonisering 2440 kJ / mol
Fjärde joniseringsenergi av 4260 kJ / mol
Th joniseringspotential 5400 kJ / mol
Th joniseringspotential 10 400 kJ / mol
Mest stabila isotoper
iso NA TD DM DE DP
121Sb 57,36% Sb är stabil med 70 neutroner
123Sb 42,64% Sb är stabil med 72 neutroner
125Sb syntetisk β-0,767 2,7582 år 125Te
ISO: isotop
NA: överflöd i naturen
TD: halveringstid
DM: decay mode
DE: energi förfall i MeV
DP: sönderfallsprodukt

Anteckningar
John Read, ”Humor och humanism i kemi”, London, 1947. Refereras i ”Periodiska Tales” av Hugh Aldersey-Williams, Rizzoli, sid 478-479, ISBN: 978-88-17-04858-3
Antimon kort av IFA-GESTIS
Direktiv 98 83 EG-direktiv uttalande-98-83-EG-uttalande av vattenrening

Bibliografi
Francesco Borgese, element i det periodiska systemet. Discovery, egenskaper, användningsområden. Handbok kemiska, fysikaliska, geologiska, Rom, CISU, 1993. ISBN 88-7975-077-1
R. Barbucci A. Sabatini, P. Dapporto, periodiska systemet och egenskaper av elementen, Florens, Editions V. Morelli, 1998. ISBN 88-1020-000-0
Stibismo förgiftning genom antimon

Att läsa om atimon på engelska:
Los Alamos National Laboratory – Antimon
Folkhälsa Statement för Antimony
WebElements.com – Antimon
EnvironmentalChemistry.com – Antimon
Elementymology Multidict & Elements: Antimon (av Peter van der Krogt)
Värld gruvproduktion av antimon, per land
Mycket av information här är hämtad från Wikipedia! Tack till dem som gör Wikipedia så användbart!

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

One Comment to "Neapelgult-giallorino"

  1. […] Idag finns det dock att tillgå som pigment på Masters: fransk ockra, fransk ockra sahara, amberger gelb, ocker avana, satinober, oxidgul, vilka till viss del kan ersätta det neapelgula pigment som tagits bort från marknaden. Läs mer om neapelgult här>> […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Whatever. Eva Lindgren skriver om det.