Mitt gamla Örebro-eller somliga går i trasiga skor- säg vad beror det på?

En obotlig nostalgiker är jag.

Älskar att se bilder från mitt gamla Örebro,
trots att jag för länge sedan lämnat staden och inte har för avsikt att återvända.

Min mamma drömde också om den ljuva tiden då alla vi barn bodde hemma och
särskilt då om hur vi förlustade oss i Gustavsviksbadets utomhusbad från tidiga maj till sena augusti.
Det var när hon på sin ålders höst flyttat till Skarpnäck i Stockholm.
Den tidens stad var fylld av magi och hemligheter.
Sommaro, oset och café Vasa var platser dit jag som barn och ungdom kunde söka min tillflykt.
Kanske intar café Vasa ändå hedersplatsen. Dåtidens FaceBook.
Där möttes alla möjliga olika slags människor i olika åldrar för att ta en kopp kaffe och snacka lite.
Där samlades man efter att ha sålt Vietnambulletinen på lördagarna.
Jan Wadström och Bengt-Göran Carlsson med sina kameror på magen, alltid sugna på att ta en bild.
Gymnasiekompisarna, FNLarna och alla andra.
Café Vasa´s Tjillivippbakelser är svårslagna och serveras visst än idag! De finns minsann inte på FaceBook.
(Nu stavas de tydligen Killevipp av de nya ägarna!) Ibland hade vi bakelsetävling.

Men mest berörd blir jag av att se huset där jag föddes. Rudbecksgatan 27.
Det revs på sextiotalet för att lämna plats åt den nya staden, och på tomten uppfördes en Åhlénsbyggnad.
Örebros gamla stadskärna fick sedan samma utseende som de flesta svenska städer vid tidpunkten med
Konsum, Posten och Systembolag som huvudsaklig ingridiens.
Örebros gamla träkåkar flyttades delvis till Wadköping och det är ju i alla fall något att glädjas åt.

Bild Örebros Stadsarkiv

Örebro Stadsarkiv

Huset var ett gammalt putsat chateau två våningar med tinnar och torn.
Bredvid låg ett träruckel med café National och en trädgård med minigolfbana.

café natioanlköketcafénational natioanlfika

Bakom vår rad av utomhustoaletter fanns en brandmur och
genom ett hål i den kunde man ta sig till gården bakom där det växte syrener.
På nästa gård fanns ett stall med hästar. I det huset bodde min kompis och hennes lillebror.

Mest utmanande var att hämta ved i källaren, för att elda i kakelugnarna.
Källaren var fylld av spindlar och gråsuggor, vilka man helst inte ville komma i närkontakt med.

Några andra mindre uppdrag som jag kunde få av mamma var att hämta tvätten i Rosta.
Då fick jag ta den fulllastade tvättkorgen på pakethållaren på cykeln och leda den hem.
På tvätten stod all tvätt i olika förpackningar med namnlapp på.
Tvättad, manglad och vikt.
En lite tyngre syssla var att hämta diesel på macken.
Då fick man rulla dieselfatet framför sig och försöka kånka upp det.

Lättare var det då att springa över gatan och hämta mjölk.
Den tomma flaskan byttes mot en ny fylld och noterades i en bok.
Hade jag tur fick jag lov att köpa en pistagepuck!

Att handla Åkeröäpplen på torget var ett mycket ansvarsfullt uppdrag.
De skulle inhandlas av rätt äppelgubbe.
Vi brukade köpa tre fyra kilo och äpplena var det godis vi oftast åt.
Gråpäron var också mycket populärt.
Allt inhandlades då hos olika handlare, té och kaffe hos kaffehandlaren, köttfärs hos köttaffären osv.
I kaffeaffären doftade det ljuvligt av nymalet kaffe och papperspaketen förseglades med en böjlig metallremsa.
Fiskaffärens skyltfönster där rann vatten och på fönsterbänken bakom låg en gigantisk svärdfisk.släckningsarbetet Preview-19släckningsarbet7

släckningsarbet3

Vintern 1966 brann tryckeriet som låg bredvid vårt hus ned.
Efter att brandkåren släckt elden under natten förvandlades huset till ett isslott,
som var fantastiskt men bedrövligt att skåda.stallet

En serie bränder drabbade just vårt kvarter och bland annat stallet med hästarna brann inne.
Var det iscensatta bränder kan jag undra så här i efterhand?

Ville man komma åt den dyrbara marken för att kunna exploatera staden på samma sätt som nu sker i Stockholm?

Oscariafabriken såldes till BATA.
BATA hade för vana att lägga ner all produktion och sedan flytta den till Sydafrika där arbetskraften var billig.
Affärskedjorna var etablerade så dem ville man behålla som en fasad.
De trogna kunderna gick länge till en butik som hette Oscaria men egentligen var en BATAbutik.
Kommunen till och med betalade BATA för att ta över fabriken, trots att man visste vad som var förestående.
Tusentals av skoarbetare i Örebro blev arbetslösa.
Bata var kända för att göra billiga tygskor producerade i länder där arbetskraften var billig.
Några av mina klasskamrater hade hemarbete från skoindustrin och klistrade sulor hemma i köket.

Min bror ville undersöka Bata. Så jag fick följa med, 13 år gammal, på en resa där vi följde BATA i spåren.
Vi åkte till Zlin i Tjeckoslovakien för att besöka den stad som tidigare ägts av skomagnaten BATA.
Tomas Bata hade ägt hela staden Zlin, även kallad ”Bataville”.
Bostäder, affärer och fabriker ägdes av Bata.
Arbetarens lön var redan intecknad innan den betalades ut.
Precis som Upton Sinclair beskriver i sin bok ”Kung Kol”.
Det plan som Bata den äldre färdades körde in i en bergvägg 1932 och Tomáš Baťa omkom 56 år gammal.
Företaget fortsatte i hans familjs regi, och gör så än i  dag med sonen Thomas som vd.
I Canada byggde Bata sedan upp en ny stad, ett exportföretag, som grundades som en företagsstad med namnet Batawa, 1939.

Fria Proteatern uppförde sedan pjäsen om Oscaria.
http://youtu.be/IWHxsqOl_v0

frame src=”//www.facebook.com/plugins/follow?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fkonstnarinnan&layout=standard&show_faces=true&colorscheme=light&width=450&height=80″ scrolling=”no” frameborder=”0″ style=”border:none; overflow:hidden; width:450px; height:80px;” allowTransparency=”true”>

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Whatever. Eva Lindgren skriver om det.