La femme qui voyait passer les train

Bollnaskultur0

Idag var jag uppe klockan fem för att ta 6.59-tåget till Bollnäs dit jag anlände kl 9.50.
Hade hittat ett gäng böcker däribland Mannen som kunde tala med hästar – vilken fångade mig!
Läsandet gjorde ditresan kort!

Bollnaskultur1

Affisch på anslagstavlan i kulturhuset

Träffade fem personer från Bollnäs konstenhet, Konstmuseum, kulturnånting, konstnånting och nånting direktör.
Dessa personer satt under dagen på Kulturhuset i Bollnäs och tog emot konstnärer som skulle berätta om sitt konstnärskap.
Kom för tidigt, så de höll på att låta mig börja min berättelse, men jag frågade en gång till om det verkligen var min tur, och hade rätt, så klart, det var en annan tjej som skulle genomföra sin presentation först.
Hade stött ihop med en kort mörkhårig tjej på bottenplanet och jag fattade att hon skulle på konstnärspresentationen också,
men hon hade inte lika gott lokalsinne som jag så hon tog en omväg över biblioteket och anlände lite sent.
Lustigt att konstnärer ser lite lika ut oavsett var man träffar dem. Lätta att identifiera.
Min tid var 10.30-10.50. Väntade i korridoren, läste min bok och betraktade konsten på väggarna och tänkte på att smaken är som baken: delad.

Konsten på väggarna på Kulturhuset i Bollnäs

Utställning på Kulturhuset i Bollnäs

Konstpå väggarna på Kulturhuset i Bollnäs

Utställning på Kulturhuset i Bollnäs

 

 

Min tur kom till slut och jag frågade lite försiktigt om vad som låg i potten för detta möte och fick då svaret: Vi vill bara träffa konstnärer lite förutsättningslöst.
Jag hade betalt cirka 650:- för min tågbiljet samt att dagens timmar låg i potten för mig.
Kan ju tycka att de borde åtminstone haft löfte om lite större utdelning, som morot åtminstone.

 

När min tur kom pluggade jag in mitt fickminne i den uppställda datorn och drog igång min presentation, snack och bilder.
När det hade gått en kvart sa den suraste av dem-”nu är fem minuter kvar”.
Han var nog inte på min sida, men det tror jag att två av de andra kanske var.
En mörk tjej stod vid hissen och väntade på att avlösa mig när jag for ner.
Undrar hur långaväga ifrån Bollnäs hon var?

Nå väl det kunde varit slutet på historien. Men när jag 12.49 skulle åka hem så skulle jag byta tåg i Gävle.
Väl ombord på tåget försjunker jag åter i min bok. Upptäcker efter ett tag att tåget stannat.
Lyfter på blicken från min fängslande bok och ser att det står GÄVLE på displayen i kupén med lysande gröna digitalbokstäver.
Får lite lätt panik och kastar mig av tåget, för att 20 meter bort skymta en
skylt som det står OCKELBO på i samma ögonblick som tågdörrararna stängs och tåget rullar vidare.
Försöker banka lätt på en tågdörr när den passerar men inser att det är lönlöst, jag är bortom all räddning!

Frostnupet landskap längs inlandsbanan

Frostnupet landskap längs inlandsbanan

OCKELBO är en av dessa obemannade stationer som endast fyller funktionen av ljummen vänthall.
Utanför står några olika listor med ankommande och avgående tåg och
jag inser att jag inte kommer att hinna till GÄVLE för att ta min anknytning där.
Ingen buss finns heller som kan ta mig dit i tid till 14.14.
Min tågbiljett är förbrukad och jag måste vänta på nästa tåg och köpa en ny biljett.
Rusar runt stationen. I stationsbyggnaden ligger en loppis och där frågar jag desperat om ingen ska till Gävle.
På gatan sitter två poliser i en polisbil. Frågar poliserna om mina utsikter om att hinna ikapp mitt tåg vid nästa station.
Polisen får inte köra mig enligt deras regler.
Frågar flera kvinnor och män om de ska till Gävle och överlägger även att ställa mig på vägen för att lifta,
Det börjar mörkna och är jävligt kallt och jag fryser.
Får alltså vackert vänta till 15.28 på nästa tåg.

Sätter mig på stationens vänthall med kille från Somalia (?) som visar tågtidtabellen på datorn.
Han spelar upp musikfilmer från sin laptop, men inte vill snacka.
Tar 15.28 tåget och ingen konduktör visar sig innan Gävlebytet.
I GÄVLE ytterligare 20 minuters väntan till 16.14.
I Gävle duggregnar det och jag känner mig helt genomfrusen, gråtfärdig och rätt slokörad.
Pratar med både Wg och Msl i telefon för att få beklaga mig lite. Wg tycker att jag ska försöka kontakta prins Daniels släktingar och be dem om hjälp!

Funderar på hur jag ska göra för att undkomma att betala för biljetten en gång till.
Ytterligare 400:-
Eftersom jag har en mobilbiljett så tänkte jag att om jag inte håller telefonen stilla när
konduktören ska läsa av biljetten så kanske det inte märks att det är en biljett till fel tåg!
Idiotiskt!
Gömma mig på toa? Ja men orka, jag är ju vuxen!
När jag kommer ombord på 16.14 tåget från Gävle så är min impuls annorlunda.
Söker direkt upp konduktörern och förklarar situationen.
Ja men då kan du sitta här säger hon och anvisar mig två platser i 1:a klass vagnen.
Och så kan du ta en kopp kaffe och en kaka!

Så på det sättet kan man säga att resan ändå var mödan värd.
Det finns hopp om vissa.

För min egen del undrar jag om händelsen vill visa mig att jag är så fylld av mig och mitt att jag missar det som sker runtomkring mig!

Vill du se om du delar min smak kolla här

Tags: , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Whatever. Eva Lindgren skriver om det.