Pastost måleri

När frågan kom upp på Spåret så kunde ingen av deltagarna svara på vad det kallades när man anbragte färg i tjocka lager.

Svaret skulle varit Pastost måleri eller Impasto.

När färgen läggs på en duk eller panel i mängder som gör det sticker ut från ytan och är så tjock att penselns eller palettknivens spår är synliga.
Den första kända användningen av ordet var 1784, från italienska impasto, substantivet av verbet impastare ”att sätta i pasta.”

Tjocka lager av färg kan tjäna ett antal funktioner i en målning.
Höjdpunkter kan intensifieras genom att man med tjockt pålagd färg ökar de ljusreflekterande egenskaperna hos färgen.
Denna effekt utökar tonomfånget av målningen genom att göra högdagrarna verkar mer lysande.
Skickligt och minutiöst utarbetade impastos kan skildra rynkig hud eller strukturen på intrikat utformad yta av smycken och tyger som i verk av Rembrandt, Frans Hals och Diego Velázquez.
Artonhundratalsmålaren Vincent van Gogh använde impastos för att bygga upp och definiera former i sina målningar med tjocka drag av färg, så att betraktaren kan se styrkan och snabbheten med vilken konstnären lagt på färgen, vilket ökar uttrycksfullheten.
Impastos kan också förstärka de fysiska kvaliteterna i färgen själv som i verk av tjugondeårhundratalets målare som Jackson Pollock och Willem de Kooning.

Kombinationen av chiaroscuro och impasto i Rembrandts målningar visar ett släktskap med metoderna hos Titian, som var den första att använda tjockt med färg och pastosa penseldrag. Detta markerade nymodigheten att ersätta de måleriska medlen för direkt föreställande måleri med en metod för antydan och illusion.

Självporträtt av Rembrandt

Självporträtt av Rembrandt

Hos Rembrandt används impastos för att accentuera höjdpunkter av ökad belysning på ytor som vetter mot ljuskällan och att överdriva skuggor på ytor som är vända bort från ljuskällan.
Det verkar som om detta var det enda syftet med den pastosa tekniken i de belysta delarna av ansiktet i Självporträtt av 1659 på National Gallery i Washington.
Penseldragen är knappast relaterade till formen av ansiktet.

Skapa Impastos i dina egna målningar

Det enklaste sättet att skapa en pastos yta är att måla med färg i stora mängder, oftast med antingen pensel eller palettkniv. Kommersiella oljefärger har en tung konsistens, så detta kan uppnås genom att arbeta med att direkt från tuben applicera färgerna i tjocka lager. Den tjockaste impaston består av fasta och ogenomskinliga pigment, som blyvitt eller titanvitt. En del tjock färg kan också vara genomskinlig, då man valt att blanda i utdrygningspigment.

Utdrygningspigment, ofta kallade fillers, som pulver är vanligen vit eller krämfärgad, när de blandas med olja blir den nästan genomskinlig.
Krita, baryt, kaolin (lera), talk, kiseldioxid (kvarts) och bentonit är utdrygningspigment som tillför kropp och genomskinlig glasyr till färgen utan att förorsaka en stor förändring i färg.

Tätheten av utdrygningspigment påverkar hanteringsegenskaper när de läggs till oljefärg. Utdrygningspigment har ett brett spektrum av densitet.
Krita har en relativ densitet av 2,7, medan baryt har en densitet av 4,4.
(Relativ densitet eller specifik vikt, är förhållandet mellan densiteten [massan hos en enhetsvolym] av en substans och densiteten hos en given referensmaterial, såsom vatten.)
Den låga densiteten hos krita ger impastos i oljemedier en kort topp som står kvar vid torkning.
Oljepastor som innehåller högre densitet pigment, såsom baryt, behåller också sina former, men tenderar att vara ”längre” eller ”snörlika”.
Den typen av olja har en effekt på färgens konsistens och därmed formen och strukturen på impaston.
En målning som gjorts med oljor som bildas av polymerisation med värme, flyter ut och nivån på penseldragen smälter ner efter att ha anbringats duken eller pannån.

 

Tags: , , , , , , ,

2 Comments to "Pastost måleri"

  1. Maggie svendsen skriver:

    Varför skriver ni om genomskinlighet. Pastost är väl snarast motsatsen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Whatever. Eva Lindgren skriver om det.