Färg på tub

tubEn stor fördel för konstnärer var när nya färger började produceras och saluföras. Inte bara nya färgklanger utan också färger med stor hållbarhet. Nackdelen var att de gamla metoderna för att skapa färg och hållbara målningar föll i glömska när de industriella metoderna tog över. En annan nackdel kan ses i den begränsning av färgstoffet som en tub utgör. Tidigare hade man blandat färgen i en burk eller kopp alltefter behov. Skulle du måla en sten behövde du en större bytta än om du bara skulle måla en kurbits.

 

Botkyrkamonumentet_2

Botkyrkamonumentet med runor i Botkyrka.

Färgpigment har återfunnits på bergväggar i bland andra Niauxgrottan och är där 2,5 miljoner år gamla, och runornas, futharker, bokstäver från 1000-talet inmejslade på en sten, där fördjupningen fyllts med pigment. Oljefärg har funnits på grottväggar i Afghanistan från 600talet, vilket tros vara det tidigaste fyndet av oljefärg. Temperan, blandad med ägg eller kasein har längre anor. Genom bildkonstens utveckling har betydelsen av färg och målningsmedium ökat. Oavsett om du ska ha en målning över soffan eller en färgad vägg, målad eller tryckt på tapet, så har färgen betydelse, nyansen, valören, såväl som själva pigmentet, målningsmediet, hållbarheten, ljusäktheten, allt spelar roll. Inte minst priset.

 

rasterLITENUtvecklingen av bildkonsten har också lett till utvecklingen av trycksaker. Uppfinningen av pointilismen ledde till uppfinningen av rastret som gjorde att man kunde trycka gråskalor eller olika färger på samma papper. Utvecklandet av nya syntetiska billiga färger följde den utvecklingen.

1724 kommer Pariserblått, 1802 Koboltblått och 1828 ett hållbart Ultramarinblått, 1830 kadmiumgult i Frankrike 1846 också i England, 1835 koboltgrönt och kromoxidgrönt, smaragdgrönt efter 1838 i Paris, hemligt framställt, 1859 även i materialhandeln och 1862 i England. (källa Akke Kumlien). Läs om Edward Forbes; Forbes Pigment Collection, med 2500 prover stora samling av pigment som bland annat kan hjälpa till att fastställa äktheten av olika målningar.

Dessa nya produkter torde betytt väldigt mycket för konstnärerna. Lika mycket som det nu betyder när många av dem försvinner från marknaden på grund av sin giftighet och skada på miljön. 

UltramarinepigmentUltramarin, är ursprungligen ett blått pigment som huvudsakligen består av en zeolitbaserade mineral som innehåller små mängder svavel. Ultramarine är ett av de mest komplext sammansatta mineralpigmentet och består bland annat av blå mineral lazurite, som är huvudkomponenten i de sällsynta halvädelstenarna lapis lazuli. Mineralet förekommer i naturen som en produkt av kalksten metamorfos och typiskt är associerad med kalcit, pyrit, diopsid, humite, forsterit, haüyn och muskovit, och är ibland funnen i lava och som en biprodukt vid vulkaniska utbrott.

Pigmentet användes mest under 1400 till 1600-talet. Med komplementfärgen vermilion (varmrött) förekommer den ofta i italienska panelmålningar. Det värderades huvudsakligen på grund av sin glans, tonen och dess beständighet mot ljusexponering, olja och kalk. Den är dock extremt känslig för mineralsyror. Europeiska konstnärer använde pigmentet sparsamt, mest för kläder åt Maria och Kristus.
På grund av att färgen var så dyr, ersatte många målare den med en billigare blå azurit. Den stigande efterfrågan på ultramarin ledde så småningom till utvecklingen av artificiell ultramarin.

År 1814 observerade Tassaert bildandet av en blå kemisk förening, mycket lik ultramarin. Tassaerts blå var inte helt identisk med den som producerats i en kalkugn på Saint Gobain, vilken förorsakat föreningen för Industriell uppmuntran att 1824 erbjuda ett pris för den artificiella produktionen av denna dyrbara färg. Efter dess kommersiella introduktion, blev artificiellt ultramarinblå ett billigt pigment som används i många konsumentprodukter, såsom tvätttvål, en process som kallas ”blåelse.”

Ultramarin, syntetisk, ultamarin blue artificial, bleu dóutremer, består huvudsakligen av kiselsyra, kalk, natrium och svavel enligt den tyske kemisten Gmelin, som i början av 1800-talet analyserade den äkta ultramarinen, för att kunna skapa en syntetsik. Frankrike utsatte ett pris till den som kunde skapa en ultramarin till en kostnad av maximalt 300 francs per kg. Både fransmannen Guimet och tysken Gmelin lyckades nästan samtidigt med bedriften, och alltsedan dess har ultramarin framställts i större skala. Färgen är täckande, men går inte alltid så bra ihop med andra blå färger. Den konstnärliga avvägningen har därför stor betydelse (källa Akke Kumlien)

Monastralblått, kopparftalocyanin, phtalocyanine blue, monastral bleu. Nyaste tidens färgstoff som demonstrerades första gången vid en utställning i London 1935 och var framställt av kemister vid the Imperial Chemical Industries, Ltd. Enligt uttalanden i facktidskrifter betygas att monastralblått är den viktigaste färgupptäckten som gjorts sedan 1704, då Pariserblått först framställdes eller den syntetiska ultramarinen kom i bruk.  M är en synnerligen hållbar färg av den högsta intensitet. Oblandad är färgen nästan omöjlig att handskas med på paletten, då den ringaste kvantitet ger ett kraftigt blått inslag. (källa Akke Kumlien)

Järnblått kunde vara ett gemensamt namn för järncyanfärgerna.

Pariserblått, preussian blue, azzurro di Parigi, ferri-ferrocyanid, en förening av järn och cyan (kol + väte). Normalfärg. Ogiftigt.Det rena färgämnet fås i djupblå stycken, med en glans som av kopparmetall. Framställdes först av kemisten Diesbach i Berlin, 1704, därav namnet berlinerblått, och också Diesbachsblau. Alkemisten Dippel framställde också färgen fast på ett annat sätt.Ett av de mest intensiva färgstoffen. Pariserblått kräver mycket olja.

Coelinblått, cerulan blue, bleu céleste, är en magnesiumhaltig kobolt-tennförening. Normalfärg. Coelin är ett himmelsblått pigment som upptäcktes 1805 av Andreas Höpfner, men infördes första gången på konstnärens palett av George Rowney år 1870. 45730-Kobolt-Coelinblått-80x80Coelinblått är opakt med en färgskiftning åt grönt. Dess färgkraft betecknas som medelstark till svag. Äldre färger (före 1978) betraktas som giftiga medan moderna färger anses giftfria. Coelinblått är den enda riktigt opaka blå konstnärsfärgen. I full styrka är det ljust i jämförelse med andra blå färger. Den används ofta oblandad till himlen, men är en bra blandningsfärg som kan ge subtila effekter.

 

7337274-origpic-99e753Koboltblått är ett klarblått, också det himmelsblått pigment med den kemiska formeln CoAl2O4, framställt av kobolt- och aluminium-oxider. Benämningarna koboltblått, caeruleanblått, cölinblått används också för en annan för konstmålning använd färg, som består av koboltostannat (oxidulsalt), liksom smalt ibland kallas koboltblått. Även färgtonen som pigmentet ger kallas koboltblått. Pigmentet tål hög värme mycket bra och har hög motståndskraft mot inverkan av ljus, luft, syra och alkalier. Det används därför till keramik och porslinsglasyrer.

Blaafarveværket i Norge framställde koboltblått. Genom en tillsats av något zinkoxid får färgen en mera rent blå eller grönaktig nyans. På grund av sitt höga pris har färgen efter hand blivit undanträngd av ultramarin, så att den numera endast används som keramisk färg och för konstmålning.

Wassily Kandinsky om grönt.

Kandinsky ville helt avlägsna all grön färg från paletten och menade att grönt inte var en färg, bara en blandning av andra färger. 

Kandinsky påstår att de kalla färgerna rör sig i horisontalplanet bort från betraktaren och de varma fram mot henne. I professioner där man hanterar kompositionsproblematik, är det viktigt att vara medveten och ha kunskap om detta fenomen; hur färger upplevs – ligger de stilla i horisontalplanet, rör de sig fram mot betraktaren eller bort från henne?

Kalla gröna färger innehåller blått och varma gult. Kandinsky skriver: ”Om exakt jämvikt uppnås vid blandningen av dessa två, blått och gult, i allt diametralt motsatta färger uppstår grönt”. Där tar de horisontala rörelserna ut varandra och en vila inträder. Vidare skriver han: ”Grönt begär ingenting och påkallar ingen uppmärksamhet. För de mycket uttröttade själarna kan denna fullständiga frånvaro av rörelse erfaras som en lindring, men för de utvilade blir den lätt långtråkig. Målningar som stämts i en grön enhetston  styrker det påståendet.”

Krom, Chrome upptäcktes av den franske kemisten Nicolas Louis Vauquelin i slutet av 1790 i mineral krokoit (bly sulfochromate). Vauquelin hade studerat olika kromföreningar och fann att han kunde få ett brett spektrum av färger från gröngul till orange nyanser. Tillverkningsprocessen publicerades 1809 om ett syntetisk blykromat, främst kromgult.  De var inte massproducerade förrän 1820 i Nordamerika.
Blandade kristallpigment av blykromat och blymolybdat beskrevs först av E. Lederle i ett tyskt patent (nr. 22F.1.52.30) söks av IG Farbenindustrie AG den 30 Augusti 1930 (se även tyska patentet 574.379 den 12 april 1933 och 574380, April 13, 1933, även US patent 1.926.447 den 12 september, 1933). Även om molybden apelsin gick i produktion strax efter 1935 för användning i tryckfärger och målarfärger, är det inte känt att det användes i konstnärsfärger förrän senare.

Kvinna, Wilhelm de Kooning

Kvinna, Wilhelm de Kooning

 

 

 

Enligt Susan Lake, var molybden apelsin använt av Willem de Kooning och fanns i kombination med andra pigment i hans målning Kvinna, 1965.

 

 

 

 

 

811-KromoxidgröntKromoxidgrönt, giftfri vattenfri kromoxid framställes på olika sätt. Vauquelin, som 1797 upptäckte metallen krom, gäller även som färgens förste framställare men hasn rekommenderade den endast för keramiskt bruk. Som konstnärsfärg kom den i bruk först 1862. Colour Index kallas det C.I. Pigment Green 17 och har nummer C.I. 77288. Tillhör de bästa och säkraste på paletten, även om klangen är grå. Pigmentet fins som en gräsgrön ton, matt, och en blågrön, lik viridian, men mer lättlöst.

Koboltgrönt, koboltoxid och zinkoxid. Framställdes i slutet av 1700talet av den svenske kemisten Rinman. Två nyanser mörkt och ljust. Mörkt koboltgrönt har gräsgrön klang, föga intensiv och har en sandig konsistens. Då den är dyr och tämligen lätt att blanda med andra färger är den föga populär. Ljust koboltgrönt har en egenartad ärggrön klang med god verkan i reflexer vid figurmåleri i det fria.

Koboltviolett, koboltfosfat, en täckande färg av ljust violett klang. Den tillhör palettens hållbaraste färger men kan undvaras.

Grönjord, jordfärg med skiftande sammansättning, järnoxidul, järnoxid, kiselsyra, lerjord, kalk, magnesiumkaliumoxid, natriumoxid, kolsyra och vatten. Normalfärg. Färgen förekommer i två nyanser, en grågrön samt en kallare ton, veroneser grönjord (inte samma som Paul Veronesergrönt). Grönjord är laserande med föga intensitet, hållbar, torkar normalt även om den kräver mycket olja. Grönjord lämpar sig bra som undermålning för porträtt. Grönjord blandat med vitt ger en mjuk lysande vit.

44250-Smaragdgrönt-äkta-kromoxidhydratSmaragdgrönt, kromhydroxid, viridian. Normalfärg. En av palettens viktigaste färger. Med en djupare, kallare klang än kromoxidens. Smaragdgrönt med krapplack och vitt får en rent klingande grå ton. Smaragdgrönt som pigment behöver lite sprit för att lösa sig med temperaemulsion.

Cinabrese

Cinabrese är en term för hudfärg i renässansmåleriet i Florens.
Likheten av ordet med Cinabrium – cinnober har lett till många missförstånd.

 

Neapelgult pigment

Jaune de Naples, Neapelgult, Giallo di Napoli

Neapelgult, blyantimonat, Naples yellow, jaune de Naples. Normalfärg. Mörk, ljus och mera sällan rödaktigt neapelgult, en avart av den mörka. Franskt neapelgult har en gråare klang och är koloristiskt värdefull. Mycket hållbar färg. Mycket giftig. Vid förvaring i tub så blir färgen fastare och så småningom så fast att den inte kan klämmas ur tuben. Som pigment kan du inte längre köpa äkta neapelgult, på grund av giftigheten. Pigmentet Neapelgult substitut liknar inte på långa vägar äkta neapelgult, men dess egenskaper visar sig mest i blandning med andra färger.

Idag finns det dock att tillgå som pigment på Masters: fransk ockra, fransk ockra sahara, amberger gelb, ocker avana, satinober, oxidgul, vilka till viss del kan ersätta det neapelgula pigment som tagits bort från marknaden. För att få använda neapelgult som pigment måste du ha behörighet som antikvator.
Läs mer om neapelgult här>>

500px-Lead_chromateKromgult, neutralt blykromat, chrome yellow, jaune de chrome. Icke normalfärg. Kromgult introducerades för första gången som ett pigment i början av artonhundratalet. Framställdes första gången 1809 av Vauquelin. I sin ursprungliga form, mörknade den vid exponering för ljus. Kromgult har haft utbredd användning bland artonhundratalets konstnärer som Turner, Manet, Cézanne, Monet, och Pissarro. Cézanne, som Pissarro och Monet, använde den neutraliserande effekten av att kombinera de tre primärfärgerna-ultramarin, cinnober och kromgult till att skapa grått. Dess popularitet avtog eftersom en mer stabilt ogenomskinlig pigment, kadmiumgult, infördes i mitten av århundradet.

Trots sin korta historia som en konstnärsfärg, gjordes ändringar av det ursprungliga receptet av pigmentet, efter upptäckten i mitten av nittonhundratalet, vilket ledde till att det nu finns ljusäkta kromgult som är resistent mot förändring. Ingen normalfärg dock.

20120602-lyndhurst--ochre-pit

 

The Ochre Pit norr om Lyndhurst on the Oodnadatta Track är en del av Aboriginals kulturella arv. Ockran, i varierande färger, är mycket eftertraktad. Målningar gjorda med dessa färger har kunnat dateras och platsbestämmas med hjälp av den stora mängd järn som färgen innehåller. När ockran använts som färgpigment, har järnet i färgen stannat på ett speciellt sätt på grund av magnetismen och man har kunnat bedöma förhållandet till polerna på ett specifikt sätt.

 

 

Gulockra-Joles

Ljusockra, järnhydroxid, lerjordsilikat, yellow ochre, ocre jaune. Normalfärg. Ett av de äldsta kända färgstoffen. Hållbarheten är förträfflig i all slags målningsteknik. Förvittringsprodukter av vissa bergarter och består av järnhydroxid och lerjordssilikat och erhålles i mer eller mindre rent tillstånd från mångfaldiga fyndigheter. De bästa kvalitéerna kommer från Frankrike. För att hålla en någorlunda konstant nivå på ockran, så blandas ockror från olika håll.

Guldockra, järnhydroxid, lerjordsilikat, golden ochre, ocre d´or. Normalfärg. Mörkare och eldigare än ljuockran och mer transparent än ljusockran, beroende på att det ingår mer järnhydroxid i guldockran. Blandat med vitt drar guldockran mer åt rött än ljusockran.

Mörkockra, järnoxid, något mangan, brown ochre, ocre brune.Likanr guldockran men har starkare dragning åt rött och är mer täckande. Bra vid porträttmåleri.

 

Järnoxidpigment är de mest använda pigmenten genom tiderna. I princip alla jordpigment (ockror, umbror, terror, etc.) består av förvittrad järnhydroxid i basen. Kulören på järnoxidpigmentet varierar. Beroende på hur järnoxidpigmentet är kopplat med andra mineraler så får man olika kulörer, allt från gult, rött, lila och brunt till svart. Järnoxid förkommer i alla traditionella röda pigment. Det utgör en viktig beståndsdel i brända jordfärger som till exempel bränd terra och ger också den svenska röda slamfärgen dess kulör. Syntetiska järnoxidpigment har sålts under många namn som ibland har använts synonymt. Det vanligaste namnet är Engelskt rött, men samma eller i stort sett samma pigment har också kallats Venetianskt rött, Italienskt rött, Spanskt rött m.m. Caput Mortuum betecknade tidigare ett pigment som närmast motsvarar nutidens Engelskt rött. Med 1900-talet normalfärgserie befästes ett språkbruk som skiljde mellan Engelskt rött och Caput Mortuum och idag betraktas dessa som två klart olika pigment. Gemensamt för järnoxidpigmenten är att de är billiga, ljusäkta och hållbara och har mycket god täckförmåga och brytkraft.

Dagens järnoxidpigment framställs däremot syntetiskt genom tre olika metoder: anilinmetoden, hydrolysmetoden samt genom rostning. Caput Mortuum fås fram genom upphettning av restprodukter efter svavelsyratillverkning och färgen går i blårött. Anilinmetoden tillgår så att man startar en oxidationsprocess av järnskrot med nitrobenzol (bittermandelolja) och aminobensol (anilin) vilket ger ett gult pigment som tvättas, mals och slammas till Järnoxidgult. Om oxidationsprocessen avbryts innan anilinet tillsätts bildas istället Järnoxidsvart. Om det Järnoxidsvarta pigmentet hettas upp till 700–800° C övergår det till järnoxidrött. Dessa pigment kan sedan blandas till Järnoxidbrunt. Hydrolysmetoden går ut på att utsätta järnsulfat för alkalisk fukt och luft och på så sätt framkalla en oxidation till metalliskt järn. Färgen på pigmentet blir gult eller rött. Man kan även hetta upp det till Foto: Riksantikvarieämbetet. 2 röda nyanser. Rostningen går ut på att hetta upp järnsalter till 700 – 800°C och på det sättet få fram en röd järnoxid. För att uppnå hög täckkraft mikroni. (källa Riksantikvarieämbetet)

imagesTerra di Siena, obränd, järnhydrooxid, lerjord, kiselsyra, raw siena, Terre di Sienne. Normalfärg. En färg som behöver mycket olja och därför lätt kan spricka när den torkat. Som temperafärg, akvarell eller pastell är den helt tillförlitlig. Fyndorter är olika platser i Toscana och i Harz, däremot inte i Siena.

 

Terra di Siena, bränd, järnoxid, kiselsyra, burnt sienna, terre de Sienne brûlée. Normalfärg. En djupt brunröd klang och stor intensitet, mindre laserande än den obrända. Fyndorter är olika platser i Toscana och i Harz, däremot inte i Siena. Ej giftig.

Caput mortuum, av latin caput ’huvud’ och mortuus ’död’, järnoxid. Normalfärg. Framställes från biprodukter vid svavelsyretillverkning. Genom upphettning fås mörkare eller ljusare nyanser. Stor hållbarhet. Icke giftig.

Beteckningen har dock använts också på andra pigment med snarlika egenskaper, ofta baserade på en asfaltsliknande substans. Namnet caput mortuum härstammar från gammalegyptisk tid liksom namnet Colcothar. Mycket användbar vid porträttmåleri, särskilt i kombination med neapelgult.

Engelskt rött, engelskt rött, även kallat venetianskt rött, tegelrött färgämne bestående av järnoxid. Normalfärg. Ej giftig.

 

220px-Cinnabarit_01Cinnober, kvicksilversulfid, Vermillion, Vermillion française. Icke normalfärg. Cinnober fås direkt ur naturen, bergcinnober, dels framställs det syntetiskt i en blandning av 21 delar kvicksilver och 4 delar svavel. Cinnober anses vara en av människosläktet äldsta färger, omnämnd på papyrus 400 f.Kr men säkert använd i Kina långt tidigare. Den är inte färgäkta och mörknar i ljuset. Den är giftig.

Saturnrött, mönja, blyoxid, blysuperoxid, Red lead, Mine rouge. Icke normalfärg. Icke ljusäkta, ej luftäkta ej blandningsäkta.

Kadmiumrött, Cadmium red, Rogue de Cadmium, kadmiumsulfid, kadmiumselenid. Normalfärg. Två nyanser ljust och mörkt framställdes 1910. Den mörka liknar mörk cinnober, den ljusa, som framställdes senare på 20-talet, ersatte cinnober. God täckförmåga. Giftig.

krapprotKrapplack, alazarin crimson, madder lake, laque de garance. Normalfärg. Framställes antingen ur krappväxtens rot, Rubia tinctorium, eller syntetiskt ur antracen, som görs av stenkolstjära. Det pigment som framställs ur krappväxtens rot är mindre hållbart än det som framställts ur stenkolstjäran. Krapplack som pigment behöver lite sprit för att lösa sig med temperaemulsion. Normalt brukar inte heller dessa ämnen vara stabila men krapplacket är ett undantag. Instabila varianter varnas för: Karmosinlack, Wienarlack, Wienerrött, purpurlack, karminlack, Crimson lake, Scarlet lake Puple lake, Florentinerlack, Pariserlack m.fl

alazarincrimsonKrapp är bredvid Indigo en av de äldsta växtfärgerna. I Tutankhamuns grav, egyptisk härskare till 1337 f Kr, finns spår av det röda färgämnet alizarin på ett bälte. Skriftliga register över användningen av krapp kan hittas bland grekerna och romarna. Plinius den äldre, romersk författare och officer, rapporterade om en växt som heter Rubia att ” som är för färgning av ull och skinn oumbärlig och det kommer att medföra en hel del vinst”. Romarna använde det röda färgämnet som imitation av den mycket dyrare, lila som utvinns ur purpursnäckor.  

I Centraleuropa kan hittas i den under 500-talet. De första indikationerna på användningen av krapp. Under mitten av 500-talet odlades krapp i Nederländerna. Över hela Europa, utvecklades en handel med rödfärgade tyger och läder. Särskilt känd var Corduanläder från Cordoba. Även vikingarna färgade sina tyger med detta färgämne.   
  
På målningar från 1500 och 1600-talen, är användningen av pigment krapp detekterbar. Det fastställda färgämnet från krapprot på ett vitt underlagsmaterial, såsom gips eller lera, i gamla målningar har nu bleknat, så att det skapats ljusa områden.   
   
Störst berömmelse nådde en färgningsprocessen av turkarna: Genom en komplicerad färgning uppnådde de en eldröd ton med enastående färgbeständighet, den så kallade ”turkiskt röda”. Turkiska invandrare luftade hemligheten med processen i 1700-talets Frankrike och hjälpte Alsace och provensalska krappodlare till nya höjder. 1868 till 1900-talet konsumerades  upp till 70000 ton per år. I Tyskland odlades det i Baden, Württemberg, i Pfalz, i Mecklenburg, i Schlesien och Österrike.   
Från 1871 kom krappodling under tryck. De tyska kemisterna C. Graebe och C. Liebermann lyckades med den konstgjorda produktionen av Alazarin för första gången 1869. Syntetiskt alizarin lanserades år 1871 till ett mycket lägre pris än naturligt i handeln. Således var odling av krapp inte längre lönsam för bönderna. Idag finns endast små odlingsområden i södra Frankrike och i Turkiet. 

Laine_Teintures_naturelles

Växtfärgade garner på en medeltidsmarknad i Frankrike

Textilfärgningskonsten spred sig från Asien och Nordafrika och finns dokumenterad i Norden genom bronsåldersfynd av färgad ylle. Växtfärgningens historia började sannolikt med fenicierna som under årtusendet f.Kr. utvecklade den svåra konsten att färga med purpur. I antikens Grekland kände man också till konsten att färga turkiskt rött, karmosinrött, scharlakansrött, krapprött. Blått färgades med vejde och gult med saffran och vau. I Pompeji har man funnit gamla purpurfärgerier med glasflaskor som innehöll färgämnen. Enligt NE framgår att: ”I Venedig, som anses ha fått en skråordning för färgare redan 1234, utkom 1540 en bok om färgning, Plictho del arte de tentori (ung. ‘Förklaring av konsten att färga’), som fick betydelse för hela Europa. När textilframställningen sedan utvecklades i Flandern blev man där skicklig i textilfärgning. Tbouk va Woudre (‘Undrens bok’) är namnet på en viktig handbok i färgning utgiven i Bryssel 1513.” 

indigo_cake

 

 

 

 

 

 

 

I Europa utvanns indigo ur vejde, en korsblommig gul blomma som växer på Öland och Gotland, men handeln med ärtväxten indigo under 1600- och 1700-talen slog till slut ut vejdeodlingarna.
Cajsa Wargs berömda ”Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber” från 1755 innehåller ett antal växtfärgningsrecept för garner. Vejden jästes för att avge den blå indigon.  Den indigo som utvinns från indigosläktet, polygynom persicaria tinctoria, en slideväst av släktet pilörter, kan efter jäsning ge indigolim, indigoblått, indigorött och indigogult. Det var först på mitten av 1800-talet som textilier började färgas med syntetiska färgämnen. Läs mer om textilfärgning här>>

 

Umbra bränd, järnhydroxid, manganhydroxid och lerjordsilikat, burnt umber, terra d´ombre brûlée. Normalfärg. Icke giftig. Djupt brun klang med en dragning åt violett när den blandats med vitt.

Umbra rå, järnhydroxid, manganhydroxid och lerjordsilikat, raw umber, terra d´ombre. Normalfärg. Icke giftig. Eftermörknar.

Umbra grön, järnhydroxid, manganhydroxid och lerjordsilikat,

Umbra cyprisk, järnhydroxid, manganhydroxid och lerjordsilikat,

Berlinerbrunt, järnoxid, kol, rest av feriferrocyanid, preussiskt brunt, preussian brown, brun de Prusse. Normalfärg. Glödgas pariserblått under luft får man en brun färg av god hållbarhet

Att använda svart färg anses av vissa målare som en synd, som att smutsa ner färgen, andra målare vill smutsa sin färg, för att ge den tyngd.
Läs mer om svart färg här>>

Elfensbensvart, kalcinerat ben, ivory black, noir d´ivoire. Numera gjord av kol och kaliumfosfat och inte elfenben.

Kärnsvart, kol av växtdelar, wine black, noir de pèche. Växtdelar som innehåller ett minimum av hartsämnen, vinstjälkar, druvkärnor, kärnor av stenfrukter, korkavfall och vissa träslag. Finkornigt pigment som har en benägenhet att krackelera.

Bensvart, bone black, noir dós, kalcinerat ben. På tyska beinbraun, vilket antyder att färgen har en varm ton. Den var föga hållbar och ingår inte bland normalfärgerna.

Många konstnärer har dött på grund av bristfällig hantering av blyvitt och färgen finns ej längre i handeln.

Blyvitt är det viktigaste vita måleripigment som använts genom historien. Det var känt redan av de gamla egyptierna, grekerna och romarna och användes vid framställningen av salvor och plåster, samt kosmetika. Det identifierades först i litteraturen som ett pigment av Plinius, som nämner det, som en bland andra färger, som användes av de gamle att måla fartyg.

Densiteten hos blyvitt och dess opacitet var mycket viktig för målare, eftersom blyvitt är både tätt och ogenomskinligt, så räcker ett tunt pålagt lager för att täcka. Det ger färgen styrkan att snabbt måla ljust på en mörkare grund utan att lagret blir för tjockt.

Blyvitt har tillverkats sedan antiken med hjälp av olika varianter av processen som kallas ”stack processen” eller ”Old Dutch”, en  metod där ledningen är utsatt till förångad ättiksyra i närvaro av fukt och koldioxid; den senare i allmänhet tillhandahålls genom jäsning av materia (hästgödsel, avfall druvskal, solbränna bark), vilket också ger en ständig källa till värme. I denna process, tillför luften syret, medan den jäsande materia avger koldioxid och fukt. Ättiksyran, i form av vinäger, omvandlar ledningen, bildar basiska eller tribasiskt blyacetat, som efteråt sönderdelas genom koldioxid för bildning basisk blykarbonat. Stackprocessen skiljer sig från metoder som används för att tillverka grundläggande blykarbonat idag, som är baserade på en elektrolytisk process. Resultaten av de nederländska och Krems metoder är grundläggande blykarbonat, men storleken och formen på pigmentpartikeln är helt annorlunda, och ger dessa vita olika egenskaper i färg.

Zinkvitt, zinkoxid, är föga giftigt, och her en kall vit ton och går bra att använda som grunderingsfärg. När zinkvitt står öppet och får kontakt med luft så kan det bli klumpigt och hårt. Bör därför förvaras i en sluten förpackning. Grunderingen kan göras enligt följande: limvatten, krita och zinkvitt blandas i lika stora delar och kan målas på valfritt underlag, papp, papper eller duk. Vill du göra grunden mindre sugande kan du addera linolja.

Titanvitt, titandioxid, utvinns ur mineralerna rutil och anatas, men även kalciumsulfat och bariumsulfat. Titanvitt är en vit färg med gula tendenser. Det är mer täckande än zinkvitt, vilket det ofta kombineras med i målningssammanhang. Färgen började användas i början av 1900-talet, och ersatte det då sedan länge dominerande men numera förbjudna och giftiga pigmentet blyvitt.

En förteckning över alla pigment finner du här>>

Målar Lisa på St Paulsgatan har ett stort sortiment av pigment från olika tillverkare: Sennelier, Kremer m.fl

Målar Lisa på St Paulsgatan har ett stort sortiment av pigment från olika tillverkare: Sennelier, Kremer m.fl

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

One Comment to "Färg på tub"

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Whatever. Eva Lindgren skriver om det.