Samhällets olycksbarn. En dystopi.

En dystopi är en beskrivning av samtiden, utmålad som en skräckvision i framtiden.

Klipp dej och skaffa ett jobb!

Den fördömande synen på konstnärerna som en samhällets parasit, en målarkludd, en person som inte vill arbeta för sin egen försörjning, en bluff som vill tillgodogöra sej välfärdssystemen, står i stark kontrast till bilden av konstnären som geni, en allomfattande uppfinningsrik vishets och skönhets gud. (finns inga välfärdssystem typ akassa för konstnärer, dock)

Men hur ser situationen ut för konstnären själv?

Uppfinna hjulet på nytt för att bli godkänd.

Konstnärerna som lyckats överleva och hanka sig fram på sin konst är starkt konkurrensutsatta. Är inte du vaccinerad mot motgångar? sade min bror till mig efter det senaste nederlaget. Men icke. Ständigt lika nedslagen och modfälld. Ska jag då aldrig få känna verklig trygghet, acceptans och bekräftelse.

Stipendier

För att samtidskonsten i ett litet land som Sverige ska hållas levande finns statliga och kommunala stöd till konstnärer. Dessa ekonomiska stöd delas ut med hjälp av handläggare, som bedömer konstnärens ekonomiska behov och verkens kvalitét. Dessa handläggare är just handläggare och bedömer konstnärens behov utifrån nyckelord i ansökningsformulär, meritlistor och deklarationsutdrag. Vilken slags kompetens handläggaren har för att handlägga konstnärlig verksamhet vet jag ej. Har vederbörande alls kunskap eller kompetens att bedöma konstnärlig yrkesverksamhet?

Föreställer mej, att likt en arbetsgivare som skummar igenom arbetssökandes meritlistor, skummar konsthandläggaren de handlingar han eller hon föreläggs. Bara det som är riktigt tydligt ges bidrag. Bidrag till dessa som redan haft framgång och kan bevisa det. Handläggare läser inte mellan raderna. Handläggaren tar enklaste vägen. Handläggaren har förhandlingsbar månadslön för det.

Konstnärsnämnden gör allt för att frånsäga sig varje angrepp mot deras trovärdighet och menar att det inte finns någon form av nepotism. Men svågerkulturen kan ta sig olika former. En “gilla”kultur där man lär sig vad man ska gilla och vad man inte ska gilla, det skapar också orättvisa där det som inte faller handläggarens smak på läppen inte premieras och på så sätt kan man säga att hela konstvärlden konserveras till en monokultur, där acceptansen är viktig för att bli premierad. Konstens gatekeepers har stor makt.

Hade konstens stora skapat sina verk om de tvingats söka medel hos en handläggare för att få ett godkännande och sin utkomst först? Gör dessa ansökningssystem inte konstnären till en förytligad person som förhåller sej mer till en byråkrat/handläggare än till sin egen konstlängtan, sitt eget inre samtal.

Konstnärliga uppdrag

På samma sätt som med stipendieansökningar har vi här kommunala eller privata handläggare som bedömer konstnärens meriter, arbetsprovernas kvalité och sökandes lämplighet för det tilltänkta uppdraget. Enligt olika poängsystem bedöms konstnären och man värderar koncept, kvalifikation och kvalité. Konstnärerna rangordnas inbördes och den med flest poäng i systemet vinner upphandlingen. Med tanke på att varje utlysning handlägger ett 50-100-tal ansökningar, så har jag svårt att tro att varje konstnär synliggörs på ett bra sätt. Här är ett problem även för konstnären. Hur mycket tid ska han unna sig att lägga ner på varje ansökan? Det är ju obetald arbetstid. Hur ska konstnären profilera sig för att stå ut i mängden? Bajskorvar på vaktelägg? Uppförstorade tuberkelbakterier målade med sperma? Effektsökandet känner snart inga gränser.  

Auktioner

Ett stort pengaflöde är auktioner som Bukowskis och onlineauktioner, där konsten auktioneras ut till stora belopp. Dessvärre är den konsten oftast skapad av döda konstnärer och summor för upphovsrätt kommer ofta helt andra tillgodo än aktiva konstnärer.

Utställningar

Här är en liten grupp konstnärer med i leken. Endast de som har tydliga referenser från Konsthögskolor el. dyl ges möjlighet. VIP, mycket viktiga personer med tydliga markeringar som bekräftar att de passerat in i systemet. De få gallerister som beviljar en utställning vill gärna ta 50% av vinsten. Betalgallerierna vill få hela kostnaden betald av konstnären, plus hyra, annonser mm.

Installationskonsten som främjas på högre skolor är inte säljbar.

Konstnären står alltid ensam med kostnaden för ateljé, material och arbetstid. Konstnären ska helst inte visa sig publikt annat än exklusivt på galleriet. Fördömd vare konstnären med hemsida.

Konstens pengaflöden

Många tillbringar mycket tid att betrakta konst på muséer och gallerier, de konsumerar konst. Avgifter för inträde till muséer driver en del av muséets verksamhet tillsammans med statliga bidrag och kommer inte konstnären till godo. Inte fullt lika många vill se konst i sitt hem för att på så sätt bidra direkt till vissa konstnärernas försörjning.

Välfärdssystem för konstnärer

För att ta del av välfärdssystemen för konstnärer måste pengarna först ansökas om, i ansökningarna gärna beskriva hur hjulet uppfunnits eller planeras uppfinnas på nytt för att uppfylla handläggarnas krav på̊ kreativitet. Den person som fått ett stipendium får också känna av jantelagen i sin mörkaste form. Detta gör konstnären till en ensam person med få personer i sitt professionella kontaktnät.

Konstföreningar

Ett mindre pengaflöde är konstföreningar och deras inköp. Vissa konstföreningar har en ganska god ekonomi med pengar investerade i säkra papper, och handlar bara konst för avkastningen av sina investeringar. Andra föreningar har mindre summor att handla för, på grund av färre medlemmar och mindre anslutning. Oavsett föreningarnas storlek brukar det handla om konstinköp för i storleksordningen 1-8.000:-. Konstnärerna ombeds ställa ut sina verk och säljer de inget får de heller ingen ersättning för sin medverkan. Inte ens liknande författarpenning, som ges till författare som kommer till bibliotek för att berätta om sin bok.

Vi ber att få tacka för din medverkan, är ord som inte sätter mat på bordet.

Utställningsersättning

Har konstnären nått en nivå i sin karriär att konsten visas på konsthallar och museum kan han eller hon också få en utställningsersättning om utställningsarrangören har skrivit under ett sådant avtal. Dessvärre gäller detta inte för samlingsutställningar, sk salonger. Samlingsutställningar, typ vårsalongen på Liljevalchs, är ju populära evenemang, men de som inte säljer något får inte ta del av de intäkter konsthallen har. På vårsalongen söker drygt 4000 konstnärer om att delta. Alla betalar en avgift för att ansöka. 300 x 4000= 1.200.000:- + inträdesavgift för uppåt 100.000 betalande besökare= 100:- x 1000000= 10 .000 000:-. Med så stora intäkter har ju samlingsutställningen som form blivit väldigt populär och anordnas nu av snart sagt varje konsthall. Men som sagt, konstnären får inget om han eller hon inget säljer. Konstnären ska bara vara tacksam för att få delta. Om konstnären säljer vill konsthallen behålla 30% av pengarna.

Tacksamhet och anspråkslöshet är viktigt för en konstnär.

För att inte gå sönder av ilska över orättvisorna så måste känslorna hanteras på något sätt. Konstnären måste var glad för att vara konstnär och slippa jobba på bank.

Och det är väl det som gör att så många står ut trots dessa dystra fakta.

Men kanske måste de styrande fråga sig hur de ska bli av med alla konstnärer som tär på samhällskroppen? Corona bort dem??

Om de då inte har ont i sikte kan de kanske ta en funderare på hur vi skapar ett samhälle som kan gynna konsten och föda framtidens mästare.

Länge leve konsten!! 

Eva Lindgren

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Whatever. Eva Lindgren skriver om det.